Syracusas tankar om slow food och fast food

Svensk husmanskost, etnisk mat, medelshavsmat, fast food och slow food

Kärt barn har många namn men det handlar i alla former om vad vi egentligen sätter i oss och hur vi gör det. 

Fast food är något lättlagat, lättätet och lättserverat. Vem har väl inte sett en jättehamburgerportion med en enorm hög pommes frites och dessutom en riktigt big Coca Cola. För att den ska få oss att må bra har den fått ett lyckliggörande fantasinamn och en enda vitamin i form av en stackars förskrämd tomatklyfta, vilken lätt kan petas bort. 

Vem skulle kunna tänka sig att på stående fot äta en, i papper inslagen, hummer och dricka vin i en pappmugg. Troligen ingen, men varför det? Är det inte tillräckligt gott, nyttigt eller prisvärt eller är det måhända så att vi förknippar hummern med andra värden? Då vill vi sitta vid ett dukat bord och dricka vin ur ett gnistrande kristallglas och gärna ha lite vacker pianomusik i bakgrunden. 

Om vi serverar mat som har sitt ursprung i andra länder eller kulturer har den ett annat symbolvärde. Då får den ett drag av exotism och kallas för etnisk. Våra matvanor har förändrats av flera anledningar. Den ökade rörligheten har medfört att vi tar med oss matupplevelser hem och vill återuppleva dem. Ett typiskt sådant exempel är medelhavsmat. Där får vi hjälp av TV med reseprogram, kockar och nya kokböcker. Invandrare tar med sig matvanor, råvaror och rätter hit. Plötsligt är utbudet ett helt annat i våra affärer; inte bara de små och specialiserade utan även de stora kedjorna hakar på. 

Frågan är bara hur långt vi skall förflytta oss för att maten ska betraktas som etnisk. Hur är det med röd, dansk korv, tysk surkål, fransk chèvre eller rysk bortstj? Är det kanske bara så att nya, för oss okända, matprodukter kallas etniska ända tills de så att säga finns i var mans mun. Ingen kan väl med bästa vilja i världen längre kalla pizza för etnisk. 

I mitten på åttiotalet startades Slow Food-rörelsen i Italien. Den grundar sig på regionalt producerade råvaror tillredda med traditionella metoder. Ledorden är gott, rent och rättvist. Man kan väl säga att vi är där nu med krav på ekologiskt och närproducerat. Vem vill ha potatis som har vuxit hos grannen och som sedan gjort en runda på 50 mil till ett centrallager för att återigen resa tillbaka och hamna i vår närmaste matvaruaffär. 

I början av 2000-talet gick ett fantastisk spännande program på TV som hette Solens mat. Programledaren åkte runt i olika byar i Italien och såg hur man tog vara på lokala produkter och värnade om de ursprungliga recepten. Ur ett jämställdhetsperspektiv kan man också berätta att det oftast var kvinnor, som med stolthet tog vara på det gamla som man gjorde nya affärsidéer av.

Tänk när Bo Hagström satte sleven i en kaningryta, sörplade, tuggade, svalde och sa: -Formidable. 

Så har jag tänkt: - Kan de, kan vi. Vad har vi som inga andra har? Jo, vår matkultur, våra råvaror och våra ursprungliga recept. Tänk dig köttbullar med gräddsås och lingon, sill, potatis och snaps, kroppkakor, småländsk ostkaka, stekt strömming med potatismos, kafferep med sju sorters småkakor, ärtsoppa med pannkaka, sylt och vispgrädde. Det är exotiskt så det förslår. Så nu får vi ordna resor med matkulturupplevelser. Självklart ska konceptet vara spännande, exklusivt och entreprenöriellt så att turisterna stannar hos oss. Vem vill äta spagetti carabonara i Skåne, när man kan äta kokt torsk med dill och äggsås? Och till efterrätt färska jordgubbar med vispgrädde.

Fast det är klart, torsken exporterar vi till Frankrike, så det kan vi glömma. Men förresten....... om vi skickar med ett recept och tar bra betalt för det, så blir det vips  en ny affärsidé som vi kallar diversifiering och den svenska torsken blir etnisk mat i Frankrike. Nog blev du väl hungrig nu både på mat och idéer?

 

 

17 jan 2015

Comments powered by Disqus